Blev det någon bebis eller?

Jaaaa! Klart det blev! Det blev med betänketid en Olle :) 

Såg att jag skrev i förra inlägget att vi hade insett att det kommer ta tid innan bebisen kommer att komma. Vi hade fel... Kl 21 fick jag gel omgång nr 2 Sen var det hela igång! 02:30 gick vattnet och 03:47 var han född! 

Jag gjorde det!!! 

Hann inte få någon bedövning heller även om jag ville ha Eda hela tiden! Vet ju att det är det bästa som kan hända en förlösande kvinna!

Men så kan det gå jag blev stenad på lustgas och det gick ju det med :) 

Märkligt det här med att föda barn... Men jag har gjort det. Igen. Förvisso med snitt förra gången men ändå! Whoop whoop! 

Allt gick ju bra, det gjorde ont men det är ju inget att bli förvånad över heller. 

En barnmorska sa till mig senare att ååååh han fick en flaggdag!! (Föddes ju på victoriadagen) Jag visste inte att det var något att eftersträva. Förstår fortfarande inte hennes enorma glädje över just det. Men det kanske kommer, en dag. 

Vi låg kvar några dagar för jag behövde lite blod och sånt där men då fick jag även tid att landa lite i sömn mm. Man skall icke stressa ;) 

Tage kom och hälsade på och han var mäkta stolt över sin lillebror. Fast lite rädd också, han ville inte gärna röra honom så mycket :) men det har ändrats nu. Nu vill han gärna hålla och pussa på sin lillebror. Dom är så fina mina pojkar :) 

Olle är snart 2 veckor gammal och är en hungrig herre så jag har ammat mest hela tiden nu. Det är sjukligt varmt ute med och det är inte lätt att tackla när man är 12 dagar heller. 

Det sägs ju att man ska plussa på 8 grader när dom ligger i vagnen med... Så med mina egna panikkänslor över när det blir för varmt så har jag inte riktigt mage att låta honom sova ute i som vagn heller. 

Men vi trivs och njuter ändå av varandra! Den här första tiden är ju så räknad även om alla tider har sin charm. 

Jag är snart helt på fötter igen och orkar bara mer och mer för varje dag. Det är så skönt! 

"Hej! Är det förlossningen? Jo....

... Jag skulle komma in idag för att demolera mitt underliv. Vilken tid kan jag komma?"

"Kl 14? perfekt! Då ses vi"

Exakt så kändes det imorse när jag ringde till förlossningen.

Lite som en Hassan...

Sen när jag lagt på luren så blev det antiklimax. Jahapp! Kl 14 då,

Ska vi se... 

Ja, städa är ju viktigt att man gör. Så det var precis vad jag och Jim gjorde. Vi städade. 

Sen åkte vi och åt en god macka. 

Nu är vi då på förlossningen. Vi kollar Facebook och nyhetsappar 1000ggr/min för att fördriva tiden. 

Fått gel... Händer inget.

Vi har insett att detta kommer ta lång lång tid. 

Så nu väntar vi på maten. Jim har dukat lite och jag har gått runt i rummet lite. 

Mental träning delux!

11 dagar över tiden. 

Varje natt de senaste 5 dagarna har utan undantag varit väldigt jobbiga. Inte en förvärk tyvärr så långt smärtsensorerna kan känna, men bebisen flyttar runt i magen och det är inte skönt! Gör ont, är obehagligt och gör en sömnlös. 

De senaste dagarna har jag vaknat trött och känt mig helt mentalt utpumpad, omotiverad och less. Efter någon timma så är jag på banan igen och tänker framåt och mer positivt. 

Ovisshet är mångas fiende och jag är inget undantag. Det är mentalt påfrestande såklart att gå över tiden, men det är jäkligt påfrestande att gå igenom en förlossning med som kan starta exakt när som helst. 

Så detta kan jag lägga till en av mina mest mentala utmaningar någonsin.

Som tur är, är jag fascinerad av vår mentala kapacitet så även om det är tungt så vet jag att det är en träning som kommer göra mig starkare. 

Min största mentala svacka på dagen är kanske mellan 8-10 på morgonen, när allt är nattsvart då rädslan och oron är som störst och då är jag konstigt nog oxå mest rädd att allt ska dra igång under den svackan. Jag vill vara stark och tänka att jag kommer klara förlossningen lätt som en plätt och att det inte blir något drama alls. 

Mentala utmaningar är som sagt rätt häftiga när man känner att dom gjort en starkare... Men det perspektivet kommer för mig oftast efteråt. I nuet är det just nu faktiskt jobbigt att motivera sig igenom dagarna och ffa mornarna. 

Men på fredag ska jag in på bb iallafall och vad jag förstår, sättas igång. 

Så bebis kommer vara i vår famn i helgen hoppas jag :) 

Så i tisdags slutade jag egentligen räkna övertidsdagar och började räkna ner igen. Det känns bättre. 

Mantra:

"Bit ihop, bit ihop, bit ihop snart är det över, bit ihop."

Vilket håll går egentligen evolutionen??

Jag har gått 8 dagar över tiden, om man ska vara petig med dygnsrytm och tid så är det numer 9 dagar.

Inget konstigt. Jag vet. Alla har sin lilla story om hur länge de gått över och vad man ska göra för att slippa gå längre. 

Egentligen är jag inte så less på att vara gravid, för det är rätt häftig grej i sig! Speciellt denna gång då jag mått så bra. 

Men jag är vansinnigt less om så när på gråtfärdig att inte kunna göra vad jag vill, när jag vill utan att i samma veva tänka på:

* Hur ska vi ta oss till bb om något sker?

* vem tar Tage om han är med oss om det skulle ske något? 

Sen 1000 andra frågor.  Aaaaasless är jag på detta.

Men nu har vi kommit till det att imorgon ska vi iväg på undersökning för att se att bebis har det bra på sin övertid i min mage. Det är emotionellt påfrestande kände jag nu efter midnatt.. Ett axplock ur mina högst rationella tankar: 

•Tänk om bebis kommer imorgon!

• tänk om detta är sista natten som gravid! 

•Lilla lilla älskade Tage ligger där och sover i sin säng och har ingen aning om vad som komma skall! 

•Tänk om dom hittar något fel på bebisen! 

• varje sekund innebär att jag är en sekund närmare att få hålla och pussa på min bebis! 

• gick vattnet?! 

•Tänk om dom säger att jag är en elefant och måste gå gravid i 2 år till!!! 

Just elefant biten känner kanske dom flesta som går över tiden igen sig i. Då varje dag känns som en vecka. 

För tänk om det vore så att evolutionen gjorde att man blir gravid längre och längre och längre... Usch vad jobbigt.

Nä men om man skulle ta och sova då... Hört att man orkar mer då. 

men vart är du bebis!!??

Jag har gått över tiden!! Det hade jag inte lust med alls kan jag säga!
Förvisso är det än så länge bara 4 dagar över tiden än så länge... men det är ju som att någon håller en nål väldigt, väldigt nära ens ömma skinn och snart, när som helst sticker det till och det kommer göra ont.
(hm... jag verkar exakt just jämfört en förlossning med ett litet nålstick! moahaha om det är någon som kanske går på det, vill jag bara säga: ledsen men ni kommer få en överraskning isåfall)
Men själva grejen är att vad som helst kan hända när som helst och hur som helst. Det är nervöst!

Kommer vattnet gå när jag går runt på Ica? eller tänk om det sker när jag lyfter upp Tage på dagis för att ge honom en kram när jag hämtar honom!? kommer vattnet ens gå hemma? Har jag något vatten?

Min mamma var ner och tog hand om mig som bara en mamma kan göra, hon var tvungen att åka hem för hon skulle jobba... Jag försökte stålsätta mig för att inte göra ett skrämmande intryck på Tage över vad jag egentligen kände när jag lämnade av mamma vid bussen. Jag ville gråta MAMMMAAAAA lämna mig inte!!!!
Satte mig i bilen igen och fick direkt frågan från min 3 åring: "är du ledsen mamma? Vill du ha en kram?"
Jäkla unge, gick inte att hejda mina tårar som jag skyllde frekvent på linserna. Sen tog han över gråtandet då han fick för sig att mommo tagit bussen till kusinerna och att han inte fick följa med.
Stackars barn, men jag kunde samla mig och agera ömmande moder istället för ett trasigt övergivet barn på 32 år.

Allt är i alla fall klart inför bebisens ankomst, så dagarna går bara ut på att inte vara för rastlös.
Bebissängen är bäddad, kläder tvättade, blöjor uppackade, vagnen inredd, skötväskan påfylld.

(Nej, vi har inte ägnat oss åt typiska sägner om hur man ska få igång det hela, ingen skumpa, ananas, färdknäpp, ricinolja, teer, trappor...)

Så bebis... kom igen nu! Jag vill veta vem du är nu!

Vecka 38 och massa tankar

Ja nu är jag i vecka 38, det innebär ju att bebis kan komma vilken dag som helst.... eller inte....

Har vissa nätter helt galna förvärkar som håller mig vaken och ja man undrar ju varje gång om det är dags att åka in... Men efter att jag varit uppe och gått en del så brukar det släppa så pass att jag kan sova.
Bebis är fortfarande väldigt aktiv, och förra veckan när vi var till barnmorskan så misstänkte hon att den något aktiva bebisen lagt sig på tvären! Så kan man ju inte föda heller!
Så nu är det inte bara en herrans massa kontroller för att en ev havandeskapsförgiftning ska uppstå utan även för att hålla kolla på bebis så den verkligen tar sitt förnuft till fånga och lägger sig i rätt läge.
Imorgon är det dags för en ny koll...
Tror väl egentligen inte att vi kommer få så mycket mer svar än en lägesrapport eftersom det inte är helt ovanligt vid den andra graviditeten att bebis inte fixerar sig förrän första värken typ.
Men jag vill inte göra ett vändningsförsök heller... så ja antingen ordnar det till sig eller så blir det ett planerat snitt helt enkelt...

Så lite omedvetet har jag börjat ställa in mig på att denna graviditet kommer sluta i ytterligare i ett kejsarsnitt. Vad som nu har dykt upp är en att jag fått 1000 tankar om detta och en viss rädsla har uppstått. Vet inte hur jag ska bemästra detta men det kommer jag såklart att göra. Förra gången så var det ju så mycket annat som hände runtomkring så då va ju snittet en befrielse mer än något att oroa sig över. ja... 1000 tankar och ingen kontroll så är det just nu.

Något annat tråkigt som vi lite överraskande behövde ta tag i var att den barnvakt (närstående person) lovat att vara barnvakt om det skulle ske något tills min mamma kommit ner, den 28/6 sen efter hon åkt hem om det krävs.
Nu så åker den barnvakten helt plötsligt bort den 19:e och kommer inte tillbaka förrän 28:e!
Jag och Jim har suttit i förtvivlan med att försöka lösa problemet! Vem i tusan ska ta sig an vår Tage?
Min bror bor ju i Täby och kusin i Sumpan... Jim har inget körkort och vad gör vi med hundarna??
Nu har vi pratat med min bror och min kusin och dessa underbara människor ställer såklart upp.
Men förmodligen kommer jag få åka in till bb själv i taxi medans Jim inväntar barnvakter... typ...

Återigen detta med kontrollen som inte finns.

Det skulle såklart underlätta enormt om det blir ett planerat snitt, men samtidigt känns det sjukt att jag känner så att en stor bukoperation skulle av familjära skäl vara bättre än att föda normalt!

Nä nu får det bli som det blir och vi får se vad barnmorskan säger imorgon!

Bebis säng är i alla fall bäddad och bb väskan är packad sen ffa är bebis verkligen efterlängtad!

Färdigjobbat!

Igår var det sista dagen på jobbet! 

Så otroligt konstig känsla...

Det är ju inte det att jobbet är värt mer än familjen på något sätt, men jag gillar verkligen mitt jobb och brinner väldigt väldigt väääääldigt mycket för det. 

När jag fick äran och förtroendet att ansvara för vårdavdelningen för någon månad sedan gav jag mig den på att jag skulle bevisa för mig själv och för de som behövde se att allt är möjligt under kort tid bara man vill! 

Eftersom min tid var räknad pga växande mage så blev min deadline ca 3 månader. Jag stolpade upp vad jag ansåg vara viktigt att jag snabbt tog tag i och pratade med gruppen såklart! Vi var rörande överens. 

Sen väntade många långa arbetspass, 12-13 timmar nästan varje dag den första månaden va nödvändigt och jag är glad att jag tog mig den tiden utan att det kändes på något sätt jobbigt eller tråkigt. Det kändes bara viktigt. Då är det värt det med. 

Igår när vård överraskade mig med tårta och blommor till mig blev jag alldeles rörd i hela mitt hjärta. 

Jag hade såklart velat hinna med mer eftersom jag inte funnits till hands fysiskt på avdelningen och såklart finns det massor annat kvar. Men det kändes så ärligt med denna blomma och tårta så jag tar iallafall med mig känslan att alla tyckte att vår gemensamma prioritering varit rätt och att vi kommit en bit på vägen. 

Söndag i haninge kommun

Söndag, ja det är söndag. Söndag innebär de senaste 36 veckorna att jag går in i en ny graviditetsvecka. 

Vecka 36 innebär att detta snart är slut. För att en graviditet ska ta slut måste en bebis ut, sånt gör ont! Men jag är inte rädd man har ju inget val. Skulle jag ljuga om jag sa att jag tar detta med ro? Ja. 

Nog om det. 

Söndag i denna familj innebär varannan helg formel 1! Jag föredrar formel 1 framför fotboll, men det allra bästa med formel 1 är det monotona ljudet som får en hur trött som helst! Zzzz i 2 timmar i soffan! Man är med i starten =spännande, man vaknar till när Jim utbrister ett manligt "oooooooh" = krasch eller nära en krasch = spännande för att sen vakna till när loppet är slut och de sitter på tv konferensen = hjälmen är av = ögongodis! Dom är förjävla fina de där karlarna som kör de där bilarna! 

Denna söndag bjöd förutom på

Morsdag även städdag i föreningen och spöregn! 

Jobb vs mammaledighet

Det är andra gången jag ska göra detta nu. Gå på mamma ledighet. 

Det är ju givetvis helt underbart eftersom det inte finns något bättre än att få vara hemma och pyssla om det mest dyrbara man har! 

Men va tufft förra gången att sluta jobba för att gå hem och invänta att dagen skulle komma som skulle förändra ens liv totalt för alltid. Denna gång är inget undantag! 

Fast denna gång är nog jobbigare. Känner mig inte klar på jobbet och vill så mycket mer! Så har strechat ut tiden som jag har kvar på jobbet med vad jag orkar lite. Allt faktiskt för min skull eftersom det bara är jag som vet vad jag orkar och hur jag mår :) för mig är det värt det. 

Så nu imorgon påbörjar jag min sista vecka att jobba 100%, sedan veckan därpå är min strecha ut vecka samt utfasningsvecka som jag och min chef döpt den till :) 

Den veckan har jag önskat för att jag ska kunna vänja mig vid att gå hemma samt vänja mig att inte jobba :) 

Igår började jag pyssla och sortera bland Tages bebissaker och det är ju helt sjukt vad man minns saker. Varje litet klädesplagg medförde ett minne! Jag va inte riktigt beredd på det, att det blev en sådan nostalgitripp med alla tillhörande känslor. 

Men nu är det en lite hög med små kläder som en liten människa alldeles snart ska få ta på sig! Längtar så himla mycket att få träffa den lilla vilda personen som bott i min mage! 

Tage längtar också, han vill att bebis ska lämna tillbaka mammas mage nu <3 

Summan är iallafall att när livet ska förändras drastiskt, även om det är till något bra, och till det okända så är det svårt att våga släppa det som man lever i här och nu och är ens vardag och fasta rutiner. Jag tycker det är skitläskigt och jättespännande.