Det är ju givetvis helt underbart eftersom det inte finns något bättre än att få vara hemma och pyssla om det mest dyrbara man har!
Men va tufft förra gången att sluta jobba för att gå hem och invänta att dagen skulle komma som skulle förändra ens liv totalt för alltid. Denna gång är inget undantag!
Fast denna gång är nog jobbigare. Känner mig inte klar på jobbet och vill så mycket mer! Så har strechat ut tiden som jag har kvar på jobbet med vad jag orkar lite. Allt faktiskt för min skull eftersom det bara är jag som vet vad jag orkar och hur jag mår :) för mig är det värt det.
Så nu imorgon påbörjar jag min sista vecka att jobba 100%, sedan veckan därpå är min strecha ut vecka samt utfasningsvecka som jag och min chef döpt den till :)
Den veckan har jag önskat för att jag ska kunna vänja mig vid att gå hemma samt vänja mig att inte jobba :)
Igår började jag pyssla och sortera bland Tages bebissaker och det är ju helt sjukt vad man minns saker. Varje litet klädesplagg medförde ett minne! Jag va inte riktigt beredd på det, att det blev en sådan nostalgitripp med alla tillhörande känslor.
Men nu är det en lite hög med små kläder som en liten människa alldeles snart ska få ta på sig! Längtar så himla mycket att få träffa den lilla vilda personen som bott i min mage!
Tage längtar också, han vill att bebis ska lämna tillbaka mammas mage nu <3
Summan är iallafall att när livet ska förändras drastiskt, även om det är till något bra, och till det okända så är det svårt att våga släppa det som man lever i här och nu och är ens vardag och fasta rutiner. Jag tycker det är skitläskigt och jättespännande.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar