Blev det någon bebis eller?

Jaaaa! Klart det blev! Det blev med betänketid en Olle :) 

Såg att jag skrev i förra inlägget att vi hade insett att det kommer ta tid innan bebisen kommer att komma. Vi hade fel... Kl 21 fick jag gel omgång nr 2 Sen var det hela igång! 02:30 gick vattnet och 03:47 var han född! 

Jag gjorde det!!! 

Hann inte få någon bedövning heller även om jag ville ha Eda hela tiden! Vet ju att det är det bästa som kan hända en förlösande kvinna!

Men så kan det gå jag blev stenad på lustgas och det gick ju det med :) 

Märkligt det här med att föda barn... Men jag har gjort det. Igen. Förvisso med snitt förra gången men ändå! Whoop whoop! 

Allt gick ju bra, det gjorde ont men det är ju inget att bli förvånad över heller. 

En barnmorska sa till mig senare att ååååh han fick en flaggdag!! (Föddes ju på victoriadagen) Jag visste inte att det var något att eftersträva. Förstår fortfarande inte hennes enorma glädje över just det. Men det kanske kommer, en dag. 

Vi låg kvar några dagar för jag behövde lite blod och sånt där men då fick jag även tid att landa lite i sömn mm. Man skall icke stressa ;) 

Tage kom och hälsade på och han var mäkta stolt över sin lillebror. Fast lite rädd också, han ville inte gärna röra honom så mycket :) men det har ändrats nu. Nu vill han gärna hålla och pussa på sin lillebror. Dom är så fina mina pojkar :) 

Olle är snart 2 veckor gammal och är en hungrig herre så jag har ammat mest hela tiden nu. Det är sjukligt varmt ute med och det är inte lätt att tackla när man är 12 dagar heller. 

Det sägs ju att man ska plussa på 8 grader när dom ligger i vagnen med... Så med mina egna panikkänslor över när det blir för varmt så har jag inte riktigt mage att låta honom sova ute i som vagn heller. 

Men vi trivs och njuter ändå av varandra! Den här första tiden är ju så räknad även om alla tider har sin charm. 

Jag är snart helt på fötter igen och orkar bara mer och mer för varje dag. Det är så skönt! 

"Hej! Är det förlossningen? Jo....

... Jag skulle komma in idag för att demolera mitt underliv. Vilken tid kan jag komma?"

"Kl 14? perfekt! Då ses vi"

Exakt så kändes det imorse när jag ringde till förlossningen.

Lite som en Hassan...

Sen när jag lagt på luren så blev det antiklimax. Jahapp! Kl 14 då,

Ska vi se... 

Ja, städa är ju viktigt att man gör. Så det var precis vad jag och Jim gjorde. Vi städade. 

Sen åkte vi och åt en god macka. 

Nu är vi då på förlossningen. Vi kollar Facebook och nyhetsappar 1000ggr/min för att fördriva tiden. 

Fått gel... Händer inget.

Vi har insett att detta kommer ta lång lång tid. 

Så nu väntar vi på maten. Jim har dukat lite och jag har gått runt i rummet lite. 

Mental träning delux!

11 dagar över tiden. 

Varje natt de senaste 5 dagarna har utan undantag varit väldigt jobbiga. Inte en förvärk tyvärr så långt smärtsensorerna kan känna, men bebisen flyttar runt i magen och det är inte skönt! Gör ont, är obehagligt och gör en sömnlös. 

De senaste dagarna har jag vaknat trött och känt mig helt mentalt utpumpad, omotiverad och less. Efter någon timma så är jag på banan igen och tänker framåt och mer positivt. 

Ovisshet är mångas fiende och jag är inget undantag. Det är mentalt påfrestande såklart att gå över tiden, men det är jäkligt påfrestande att gå igenom en förlossning med som kan starta exakt när som helst. 

Så detta kan jag lägga till en av mina mest mentala utmaningar någonsin.

Som tur är, är jag fascinerad av vår mentala kapacitet så även om det är tungt så vet jag att det är en träning som kommer göra mig starkare. 

Min största mentala svacka på dagen är kanske mellan 8-10 på morgonen, när allt är nattsvart då rädslan och oron är som störst och då är jag konstigt nog oxå mest rädd att allt ska dra igång under den svackan. Jag vill vara stark och tänka att jag kommer klara förlossningen lätt som en plätt och att det inte blir något drama alls. 

Mentala utmaningar är som sagt rätt häftiga när man känner att dom gjort en starkare... Men det perspektivet kommer för mig oftast efteråt. I nuet är det just nu faktiskt jobbigt att motivera sig igenom dagarna och ffa mornarna. 

Men på fredag ska jag in på bb iallafall och vad jag förstår, sättas igång. 

Så bebis kommer vara i vår famn i helgen hoppas jag :) 

Så i tisdags slutade jag egentligen räkna övertidsdagar och började räkna ner igen. Det känns bättre. 

Mantra:

"Bit ihop, bit ihop, bit ihop snart är det över, bit ihop."

Vilket håll går egentligen evolutionen??

Jag har gått 8 dagar över tiden, om man ska vara petig med dygnsrytm och tid så är det numer 9 dagar.

Inget konstigt. Jag vet. Alla har sin lilla story om hur länge de gått över och vad man ska göra för att slippa gå längre. 

Egentligen är jag inte så less på att vara gravid, för det är rätt häftig grej i sig! Speciellt denna gång då jag mått så bra. 

Men jag är vansinnigt less om så när på gråtfärdig att inte kunna göra vad jag vill, när jag vill utan att i samma veva tänka på:

* Hur ska vi ta oss till bb om något sker?

* vem tar Tage om han är med oss om det skulle ske något? 

Sen 1000 andra frågor.  Aaaaasless är jag på detta.

Men nu har vi kommit till det att imorgon ska vi iväg på undersökning för att se att bebis har det bra på sin övertid i min mage. Det är emotionellt påfrestande kände jag nu efter midnatt.. Ett axplock ur mina högst rationella tankar: 

•Tänk om bebis kommer imorgon!

• tänk om detta är sista natten som gravid! 

•Lilla lilla älskade Tage ligger där och sover i sin säng och har ingen aning om vad som komma skall! 

•Tänk om dom hittar något fel på bebisen! 

• varje sekund innebär att jag är en sekund närmare att få hålla och pussa på min bebis! 

• gick vattnet?! 

•Tänk om dom säger att jag är en elefant och måste gå gravid i 2 år till!!! 

Just elefant biten känner kanske dom flesta som går över tiden igen sig i. Då varje dag känns som en vecka. 

För tänk om det vore så att evolutionen gjorde att man blir gravid längre och längre och längre... Usch vad jobbigt.

Nä men om man skulle ta och sova då... Hört att man orkar mer då. 

men vart är du bebis!!??

Jag har gått över tiden!! Det hade jag inte lust med alls kan jag säga!
Förvisso är det än så länge bara 4 dagar över tiden än så länge... men det är ju som att någon håller en nål väldigt, väldigt nära ens ömma skinn och snart, när som helst sticker det till och det kommer göra ont.
(hm... jag verkar exakt just jämfört en förlossning med ett litet nålstick! moahaha om det är någon som kanske går på det, vill jag bara säga: ledsen men ni kommer få en överraskning isåfall)
Men själva grejen är att vad som helst kan hända när som helst och hur som helst. Det är nervöst!

Kommer vattnet gå när jag går runt på Ica? eller tänk om det sker när jag lyfter upp Tage på dagis för att ge honom en kram när jag hämtar honom!? kommer vattnet ens gå hemma? Har jag något vatten?

Min mamma var ner och tog hand om mig som bara en mamma kan göra, hon var tvungen att åka hem för hon skulle jobba... Jag försökte stålsätta mig för att inte göra ett skrämmande intryck på Tage över vad jag egentligen kände när jag lämnade av mamma vid bussen. Jag ville gråta MAMMMAAAAA lämna mig inte!!!!
Satte mig i bilen igen och fick direkt frågan från min 3 åring: "är du ledsen mamma? Vill du ha en kram?"
Jäkla unge, gick inte att hejda mina tårar som jag skyllde frekvent på linserna. Sen tog han över gråtandet då han fick för sig att mommo tagit bussen till kusinerna och att han inte fick följa med.
Stackars barn, men jag kunde samla mig och agera ömmande moder istället för ett trasigt övergivet barn på 32 år.

Allt är i alla fall klart inför bebisens ankomst, så dagarna går bara ut på att inte vara för rastlös.
Bebissängen är bäddad, kläder tvättade, blöjor uppackade, vagnen inredd, skötväskan påfylld.

(Nej, vi har inte ägnat oss åt typiska sägner om hur man ska få igång det hela, ingen skumpa, ananas, färdknäpp, ricinolja, teer, trappor...)

Så bebis... kom igen nu! Jag vill veta vem du är nu!