Kräk, jobb, läkarbesök, skola och så

Precis som Tage och Olle är även Bosse en liten kräkmaskin! När som helst och hur som helst  kommer det. Vita fläckar på kläderna, lukten och så drar man den där sucken över den självklara manövern han just utövat. Tage kräktes så till den milda grad att det pratades om att undersöka magmunnen på han... men vi slapp det för fast föda kom in i hans liv. Olle blev det inte så allvarligt, men han kräktes. Mycket. Bosse han knappar in på Tages ledning på att vara värst, helt klart. Han går inte upp i vikt som han ska men växer det gör han, så ingen fara på taket på så vis.

hm... det känns inte ens konstigt eller onaturligt att inleda med en text som handlar om kräk. Så normalt är det i vår familj.

Bosse fyllde för övrigt 8 veckor i onsdags! stora killen! han är bara så söt och behändig! Snäll och rar! 

Jag har även jobbat en hel del i januari och kommer göra det, om än i lite mindre skala, resten av januari. Jim har fått vara hemmamannen och det har varit riktigt nyttigt för oss båda!
Jobba? Redan?? Det är följdfrågorna jag får om någon frågat vad jag gjort nu senaste tiden. Ja, vad svarar man på det utan att det bara blir mer en massa ursäkter från min sida än ett helt rakt svar som tex ett helt normalt: Ja.
Det är såklart inte så att det inte känns konstigt att lämna sin lilla bebis hemma som man bara vill gosa med och ta hand om, men jag ville jobba denna månad. Det kändes tom viktigt att jobba denna månad, så jag erbjöd mig att jobba. När arbetet kommer att resultera i någon väldigt bra, då vill jag vara med och bidra med allt jag kan. Så därför har jag jobbat och jobbat mycket!

Men det är ju så att det trots allt bara är 8 veckor sedan lilla Bosse kom till världen och min kropp har fullt upp med att hitta tillbaka till utgångsläget... Jag känner mig helt sned, upphängd och vriden. Har ofta galen huvudvärk och mitt bäcken vill inte alltid samarbeta med mig. Jag behöver en naprapat helt enkelt. efter Olle fick jag likadant och då hade jag blivit bla 1 ½ cm kortare. På en sidan. Tre behandlingar senare och jag var som ny!
Men innan jag söker mig dit verkar det inte bättre än att jag, även denna gång, har rester kvar av moderkaka eller något annat som stör. Så väntar på tid för det nu.
Jag är väldigt luttrad när det gäller att ha otur eller drabbas av bakslag så detta är såklart väntat... det gör mig ännu mer less! Att det alltid ska vara något, som ett skämt. Å såklart inget som man kan ta en alvedon och det löser sig nä nä flera läkarbesök, hemska tabletter som ger smärta och funkar inte det så sövas och skrapas. Precis som förra gången.
"Men det behöver ju inte bli så denna gång, Maria" säger ni nu i en rungande kör.
Men vet ni, inte nog med att jag alltid lyckas med något bakslag eller så i grundproblemet, jag brukar dessutom ha otur under själva behandlingarna med! Jag vet att jag överlever men jag är icke godtrogen eller blåögd längre. Jag ställer in mig på att det kommer ta tid och vara periodvis kämpigt. Så blir det bara glada överraskningar om utfallet helt plötsligt skulle bli annorlunda! :)

Tage ska börja skolan efter sommaren. DET är ångest! Mycket mycket jobbigare än när de börjar dagis! Ska min lilla perfekta son sättas ut i en mer oskyddad värld! Gah! Mobbing, andra skitungar, cigaretter, skolsystemet i sig, droger! Man kan inte skydda sitt barn mot allt så är det ju såklart, man får jobba med att stärka hans självkänsla (inget fel på den idag iallafall...) så att han kan fortsätta tänka och besluta utifrån vad han själv vill. Men man är ju ändå vansinnigt orolig för att ens juvel ska falla offer för något. För av egen erfarenhet så blir de ju inte mer och mer pratglada för varje år som går nu...
Nog om ångest över det. På onsdag är det dags att göra första studiebesöket på en skola... tur jag har ägnat de senaste halvåret att öva på intervjuteknik, haha då blir det till att grilla lärare! mohaha!

Idag ska vi baka bröd iallafall och spela alfapet har Tage bestämt. Olle han vill bara se på Miniorerna filmen, eller ja inte hela filmen. bara första sången som dom "Na na na" i början INNAN filmen börjar, Olle sjunger iallafall friskt med och blir galen om någon sjunger med. Bosse han sover, tittade förvisso nyss upp, men ångrade sig och somnade om. Mina grabbar <3 p="">

årskrönikan

Man kan tro att jag inte har något att skriva på denna blogg och därför inte gör det helt enkelt. Men det är ju såklart helt fel, det är tvärtom. Däremot har jag fått en liten ide om att utveckla en blogg inom ett ett ämne som jag brinner för väldigt mycket, men jag får inte riktigt kläm på det sista. Får se om det blir av, ska träffa lite folk först för att se om jag kan få den hjälp jag behöver. Detta med att få ner det man har i skallen på ett intressant och vettigt sätt är ju inte alltid så lätt ;)

SÅ! i väntan på den eventuella bloggens form så kan jag ju se till att få igång denna igen. Denna blogg har ju ett annat syfte... "läs den om du är intresserad av även mitt liv".
Ja, och för att få igång detta igen så är ju tiden rätt passande just nu folk mer eller mindre räknar med att läsa en sammanfattning om någons liv.

Såhär är det:

Sist jag skrev hade jag blivit 2 barnsmor. Det var en häftig känsla även om jag inte minns så mycket de första 6-8 veckorna pga blodförlusten jag testade på att få. Men Olle är 2,5 år nu och vad passar bättre då än att skaffa sig ett tredje barn?? I november kom vår tredje grabb till världen i en rasande fart! Bosse var här och vi är totalt superkära i honom! 19:21 registrerades vi och jag var öppen 5cm 20:21 var han ute... Denna gång blev det inget drama! nada! vi bara mådde bra, ska jag säga hur fantastisk känsla det är att få vara med om? även jag fick den berömda brickan denna gång. Jag och Jim satt och snickelisnackade lite, drack te och åt ostmacka! nyförlöst, sydd och en helt ny bebis på i sin famn och vi tar oss en fika! underbart!

Det har såklart hänt mycket annat med... året 2015 har varit ett mentalt utmanade år både privat och yrkesmässigt. Men det har faktiskt varit ett av mina mest lärorika år. Jag har kommit till många insikter och jag har landat i många saker.
Det finns konstigt nog inga tillfällen som jag känner mig så närvarande i livet som när jag får dessa mentala utmaningar, dom tvingar mig att stanna upp och reflektera och ta ett beslut. När jag tagit beslutet så är energin tillbaka på topp igen och jag kan fortsätta även om beslutet är av det jobbigare slaget. Men för mig är ett beslut det som får mig att ta mig upp igen och fortsätta lite starkare än innan.
Året har varit så pass utmanande att när det varit lugna stunder så har jag försökt lära mig att bara vara i det med. Är så lätt att man bara spinner på och börjar förutsätta att det snart ska hända saker att man faktiskt glömmer att bara vara nöjd som det är ibland och gå lite på "hold". Tillåta sig att vara nöjd med läget. Ett sånt tydligt läge är just att jag och Bosse mått så bra efter förlossningen, det är så svårt att bara njuta av det utan att tänka att "snart kommer bakslaget"

Men så kontentan av 2015 är att jag har blivit utmanad och jag antog alla utmaningar och känner såhär med facit i hand att jag lyckades bra, jag känner mig mycket starkare, mindre rädd och mer säker på vad jag vill och för en person som jag som drivs av målbilder så längtar jag verkligen till att få nå dom och sätta nya.

Livet hörrni ;)

Blev det någon bebis eller?

Jaaaa! Klart det blev! Det blev med betänketid en Olle :) 

Såg att jag skrev i förra inlägget att vi hade insett att det kommer ta tid innan bebisen kommer att komma. Vi hade fel... Kl 21 fick jag gel omgång nr 2 Sen var det hela igång! 02:30 gick vattnet och 03:47 var han född! 

Jag gjorde det!!! 

Hann inte få någon bedövning heller även om jag ville ha Eda hela tiden! Vet ju att det är det bästa som kan hända en förlösande kvinna!

Men så kan det gå jag blev stenad på lustgas och det gick ju det med :) 

Märkligt det här med att föda barn... Men jag har gjort det. Igen. Förvisso med snitt förra gången men ändå! Whoop whoop! 

Allt gick ju bra, det gjorde ont men det är ju inget att bli förvånad över heller. 

En barnmorska sa till mig senare att ååååh han fick en flaggdag!! (Föddes ju på victoriadagen) Jag visste inte att det var något att eftersträva. Förstår fortfarande inte hennes enorma glädje över just det. Men det kanske kommer, en dag. 

Vi låg kvar några dagar för jag behövde lite blod och sånt där men då fick jag även tid att landa lite i sömn mm. Man skall icke stressa ;) 

Tage kom och hälsade på och han var mäkta stolt över sin lillebror. Fast lite rädd också, han ville inte gärna röra honom så mycket :) men det har ändrats nu. Nu vill han gärna hålla och pussa på sin lillebror. Dom är så fina mina pojkar :) 

Olle är snart 2 veckor gammal och är en hungrig herre så jag har ammat mest hela tiden nu. Det är sjukligt varmt ute med och det är inte lätt att tackla när man är 12 dagar heller. 

Det sägs ju att man ska plussa på 8 grader när dom ligger i vagnen med... Så med mina egna panikkänslor över när det blir för varmt så har jag inte riktigt mage att låta honom sova ute i som vagn heller. 

Men vi trivs och njuter ändå av varandra! Den här första tiden är ju så räknad även om alla tider har sin charm. 

Jag är snart helt på fötter igen och orkar bara mer och mer för varje dag. Det är så skönt! 

"Hej! Är det förlossningen? Jo....

... Jag skulle komma in idag för att demolera mitt underliv. Vilken tid kan jag komma?"

"Kl 14? perfekt! Då ses vi"

Exakt så kändes det imorse när jag ringde till förlossningen.

Lite som en Hassan...

Sen när jag lagt på luren så blev det antiklimax. Jahapp! Kl 14 då,

Ska vi se... 

Ja, städa är ju viktigt att man gör. Så det var precis vad jag och Jim gjorde. Vi städade. 

Sen åkte vi och åt en god macka. 

Nu är vi då på förlossningen. Vi kollar Facebook och nyhetsappar 1000ggr/min för att fördriva tiden. 

Fått gel... Händer inget.

Vi har insett att detta kommer ta lång lång tid. 

Så nu väntar vi på maten. Jim har dukat lite och jag har gått runt i rummet lite. 

Mental träning delux!

11 dagar över tiden. 

Varje natt de senaste 5 dagarna har utan undantag varit väldigt jobbiga. Inte en förvärk tyvärr så långt smärtsensorerna kan känna, men bebisen flyttar runt i magen och det är inte skönt! Gör ont, är obehagligt och gör en sömnlös. 

De senaste dagarna har jag vaknat trött och känt mig helt mentalt utpumpad, omotiverad och less. Efter någon timma så är jag på banan igen och tänker framåt och mer positivt. 

Ovisshet är mångas fiende och jag är inget undantag. Det är mentalt påfrestande såklart att gå över tiden, men det är jäkligt påfrestande att gå igenom en förlossning med som kan starta exakt när som helst. 

Så detta kan jag lägga till en av mina mest mentala utmaningar någonsin.

Som tur är, är jag fascinerad av vår mentala kapacitet så även om det är tungt så vet jag att det är en träning som kommer göra mig starkare. 

Min största mentala svacka på dagen är kanske mellan 8-10 på morgonen, när allt är nattsvart då rädslan och oron är som störst och då är jag konstigt nog oxå mest rädd att allt ska dra igång under den svackan. Jag vill vara stark och tänka att jag kommer klara förlossningen lätt som en plätt och att det inte blir något drama alls. 

Mentala utmaningar är som sagt rätt häftiga när man känner att dom gjort en starkare... Men det perspektivet kommer för mig oftast efteråt. I nuet är det just nu faktiskt jobbigt att motivera sig igenom dagarna och ffa mornarna. 

Men på fredag ska jag in på bb iallafall och vad jag förstår, sättas igång. 

Så bebis kommer vara i vår famn i helgen hoppas jag :) 

Så i tisdags slutade jag egentligen räkna övertidsdagar och började räkna ner igen. Det känns bättre. 

Mantra:

"Bit ihop, bit ihop, bit ihop snart är det över, bit ihop."

Vilket håll går egentligen evolutionen??

Jag har gått 8 dagar över tiden, om man ska vara petig med dygnsrytm och tid så är det numer 9 dagar.

Inget konstigt. Jag vet. Alla har sin lilla story om hur länge de gått över och vad man ska göra för att slippa gå längre. 

Egentligen är jag inte så less på att vara gravid, för det är rätt häftig grej i sig! Speciellt denna gång då jag mått så bra. 

Men jag är vansinnigt less om så när på gråtfärdig att inte kunna göra vad jag vill, när jag vill utan att i samma veva tänka på:

* Hur ska vi ta oss till bb om något sker?

* vem tar Tage om han är med oss om det skulle ske något? 

Sen 1000 andra frågor.  Aaaaasless är jag på detta.

Men nu har vi kommit till det att imorgon ska vi iväg på undersökning för att se att bebis har det bra på sin övertid i min mage. Det är emotionellt påfrestande kände jag nu efter midnatt.. Ett axplock ur mina högst rationella tankar: 

•Tänk om bebis kommer imorgon!

• tänk om detta är sista natten som gravid! 

•Lilla lilla älskade Tage ligger där och sover i sin säng och har ingen aning om vad som komma skall! 

•Tänk om dom hittar något fel på bebisen! 

• varje sekund innebär att jag är en sekund närmare att få hålla och pussa på min bebis! 

• gick vattnet?! 

•Tänk om dom säger att jag är en elefant och måste gå gravid i 2 år till!!! 

Just elefant biten känner kanske dom flesta som går över tiden igen sig i. Då varje dag känns som en vecka. 

För tänk om det vore så att evolutionen gjorde att man blir gravid längre och längre och längre... Usch vad jobbigt.

Nä men om man skulle ta och sova då... Hört att man orkar mer då. 

men vart är du bebis!!??

Jag har gått över tiden!! Det hade jag inte lust med alls kan jag säga!
Förvisso är det än så länge bara 4 dagar över tiden än så länge... men det är ju som att någon håller en nål väldigt, väldigt nära ens ömma skinn och snart, när som helst sticker det till och det kommer göra ont.
(hm... jag verkar exakt just jämfört en förlossning med ett litet nålstick! moahaha om det är någon som kanske går på det, vill jag bara säga: ledsen men ni kommer få en överraskning isåfall)
Men själva grejen är att vad som helst kan hända när som helst och hur som helst. Det är nervöst!

Kommer vattnet gå när jag går runt på Ica? eller tänk om det sker när jag lyfter upp Tage på dagis för att ge honom en kram när jag hämtar honom!? kommer vattnet ens gå hemma? Har jag något vatten?

Min mamma var ner och tog hand om mig som bara en mamma kan göra, hon var tvungen att åka hem för hon skulle jobba... Jag försökte stålsätta mig för att inte göra ett skrämmande intryck på Tage över vad jag egentligen kände när jag lämnade av mamma vid bussen. Jag ville gråta MAMMMAAAAA lämna mig inte!!!!
Satte mig i bilen igen och fick direkt frågan från min 3 åring: "är du ledsen mamma? Vill du ha en kram?"
Jäkla unge, gick inte att hejda mina tårar som jag skyllde frekvent på linserna. Sen tog han över gråtandet då han fick för sig att mommo tagit bussen till kusinerna och att han inte fick följa med.
Stackars barn, men jag kunde samla mig och agera ömmande moder istället för ett trasigt övergivet barn på 32 år.

Allt är i alla fall klart inför bebisens ankomst, så dagarna går bara ut på att inte vara för rastlös.
Bebissängen är bäddad, kläder tvättade, blöjor uppackade, vagnen inredd, skötväskan påfylld.

(Nej, vi har inte ägnat oss åt typiska sägner om hur man ska få igång det hela, ingen skumpa, ananas, färdknäpp, ricinolja, teer, trappor...)

Så bebis... kom igen nu! Jag vill veta vem du är nu!