Varje natt de senaste 5 dagarna har utan undantag varit väldigt jobbiga. Inte en förvärk tyvärr så långt smärtsensorerna kan känna, men bebisen flyttar runt i magen och det är inte skönt! Gör ont, är obehagligt och gör en sömnlös.
De senaste dagarna har jag vaknat trött och känt mig helt mentalt utpumpad, omotiverad och less. Efter någon timma så är jag på banan igen och tänker framåt och mer positivt.
Ovisshet är mångas fiende och jag är inget undantag. Det är mentalt påfrestande såklart att gå över tiden, men det är jäkligt påfrestande att gå igenom en förlossning med som kan starta exakt när som helst.
Så detta kan jag lägga till en av mina mest mentala utmaningar någonsin.
Som tur är, är jag fascinerad av vår mentala kapacitet så även om det är tungt så vet jag att det är en träning som kommer göra mig starkare.
Min största mentala svacka på dagen är kanske mellan 8-10 på morgonen, när allt är nattsvart då rädslan och oron är som störst och då är jag konstigt nog oxå mest rädd att allt ska dra igång under den svackan. Jag vill vara stark och tänka att jag kommer klara förlossningen lätt som en plätt och att det inte blir något drama alls.
Mentala utmaningar är som sagt rätt häftiga när man känner att dom gjort en starkare... Men det perspektivet kommer för mig oftast efteråt. I nuet är det just nu faktiskt jobbigt att motivera sig igenom dagarna och ffa mornarna.
Men på fredag ska jag in på bb iallafall och vad jag förstår, sättas igång.
Så bebis kommer vara i vår famn i helgen hoppas jag :)
Så i tisdags slutade jag egentligen räkna övertidsdagar och började räkna ner igen. Det känns bättre.
Mantra:
"Bit ihop, bit ihop, bit ihop snart är det över, bit ihop."
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar