men vart är du bebis!!??

Jag har gått över tiden!! Det hade jag inte lust med alls kan jag säga!
Förvisso är det än så länge bara 4 dagar över tiden än så länge... men det är ju som att någon håller en nål väldigt, väldigt nära ens ömma skinn och snart, när som helst sticker det till och det kommer göra ont.
(hm... jag verkar exakt just jämfört en förlossning med ett litet nålstick! moahaha om det är någon som kanske går på det, vill jag bara säga: ledsen men ni kommer få en överraskning isåfall)
Men själva grejen är att vad som helst kan hända när som helst och hur som helst. Det är nervöst!

Kommer vattnet gå när jag går runt på Ica? eller tänk om det sker när jag lyfter upp Tage på dagis för att ge honom en kram när jag hämtar honom!? kommer vattnet ens gå hemma? Har jag något vatten?

Min mamma var ner och tog hand om mig som bara en mamma kan göra, hon var tvungen att åka hem för hon skulle jobba... Jag försökte stålsätta mig för att inte göra ett skrämmande intryck på Tage över vad jag egentligen kände när jag lämnade av mamma vid bussen. Jag ville gråta MAMMMAAAAA lämna mig inte!!!!
Satte mig i bilen igen och fick direkt frågan från min 3 åring: "är du ledsen mamma? Vill du ha en kram?"
Jäkla unge, gick inte att hejda mina tårar som jag skyllde frekvent på linserna. Sen tog han över gråtandet då han fick för sig att mommo tagit bussen till kusinerna och att han inte fick följa med.
Stackars barn, men jag kunde samla mig och agera ömmande moder istället för ett trasigt övergivet barn på 32 år.

Allt är i alla fall klart inför bebisens ankomst, så dagarna går bara ut på att inte vara för rastlös.
Bebissängen är bäddad, kläder tvättade, blöjor uppackade, vagnen inredd, skötväskan påfylld.

(Nej, vi har inte ägnat oss åt typiska sägner om hur man ska få igång det hela, ingen skumpa, ananas, färdknäpp, ricinolja, teer, trappor...)

Så bebis... kom igen nu! Jag vill veta vem du är nu!