Vecka 38 och massa tankar

Ja nu är jag i vecka 38, det innebär ju att bebis kan komma vilken dag som helst.... eller inte....

Har vissa nätter helt galna förvärkar som håller mig vaken och ja man undrar ju varje gång om det är dags att åka in... Men efter att jag varit uppe och gått en del så brukar det släppa så pass att jag kan sova.
Bebis är fortfarande väldigt aktiv, och förra veckan när vi var till barnmorskan så misstänkte hon att den något aktiva bebisen lagt sig på tvären! Så kan man ju inte föda heller!
Så nu är det inte bara en herrans massa kontroller för att en ev havandeskapsförgiftning ska uppstå utan även för att hålla kolla på bebis så den verkligen tar sitt förnuft till fånga och lägger sig i rätt läge.
Imorgon är det dags för en ny koll...
Tror väl egentligen inte att vi kommer få så mycket mer svar än en lägesrapport eftersom det inte är helt ovanligt vid den andra graviditeten att bebis inte fixerar sig förrän första värken typ.
Men jag vill inte göra ett vändningsförsök heller... så ja antingen ordnar det till sig eller så blir det ett planerat snitt helt enkelt...

Så lite omedvetet har jag börjat ställa in mig på att denna graviditet kommer sluta i ytterligare i ett kejsarsnitt. Vad som nu har dykt upp är en att jag fått 1000 tankar om detta och en viss rädsla har uppstått. Vet inte hur jag ska bemästra detta men det kommer jag såklart att göra. Förra gången så var det ju så mycket annat som hände runtomkring så då va ju snittet en befrielse mer än något att oroa sig över. ja... 1000 tankar och ingen kontroll så är det just nu.

Något annat tråkigt som vi lite överraskande behövde ta tag i var att den barnvakt (närstående person) lovat att vara barnvakt om det skulle ske något tills min mamma kommit ner, den 28/6 sen efter hon åkt hem om det krävs.
Nu så åker den barnvakten helt plötsligt bort den 19:e och kommer inte tillbaka förrän 28:e!
Jag och Jim har suttit i förtvivlan med att försöka lösa problemet! Vem i tusan ska ta sig an vår Tage?
Min bror bor ju i Täby och kusin i Sumpan... Jim har inget körkort och vad gör vi med hundarna??
Nu har vi pratat med min bror och min kusin och dessa underbara människor ställer såklart upp.
Men förmodligen kommer jag få åka in till bb själv i taxi medans Jim inväntar barnvakter... typ...

Återigen detta med kontrollen som inte finns.

Det skulle såklart underlätta enormt om det blir ett planerat snitt, men samtidigt känns det sjukt att jag känner så att en stor bukoperation skulle av familjära skäl vara bättre än att föda normalt!

Nä nu får det bli som det blir och vi får se vad barnmorskan säger imorgon!

Bebis säng är i alla fall bäddad och bb väskan är packad sen ffa är bebis verkligen efterlängtad!

Färdigjobbat!

Igår var det sista dagen på jobbet! 

Så otroligt konstig känsla...

Det är ju inte det att jobbet är värt mer än familjen på något sätt, men jag gillar verkligen mitt jobb och brinner väldigt väldigt väääääldigt mycket för det. 

När jag fick äran och förtroendet att ansvara för vårdavdelningen för någon månad sedan gav jag mig den på att jag skulle bevisa för mig själv och för de som behövde se att allt är möjligt under kort tid bara man vill! 

Eftersom min tid var räknad pga växande mage så blev min deadline ca 3 månader. Jag stolpade upp vad jag ansåg vara viktigt att jag snabbt tog tag i och pratade med gruppen såklart! Vi var rörande överens. 

Sen väntade många långa arbetspass, 12-13 timmar nästan varje dag den första månaden va nödvändigt och jag är glad att jag tog mig den tiden utan att det kändes på något sätt jobbigt eller tråkigt. Det kändes bara viktigt. Då är det värt det med. 

Igår när vård överraskade mig med tårta och blommor till mig blev jag alldeles rörd i hela mitt hjärta. 

Jag hade såklart velat hinna med mer eftersom jag inte funnits till hands fysiskt på avdelningen och såklart finns det massor annat kvar. Men det kändes så ärligt med denna blomma och tårta så jag tar iallafall med mig känslan att alla tyckte att vår gemensamma prioritering varit rätt och att vi kommit en bit på vägen.