Kräk, jobb, läkarbesök, skola och så

Precis som Tage och Olle är även Bosse en liten kräkmaskin! När som helst och hur som helst  kommer det. Vita fläckar på kläderna, lukten och så drar man den där sucken över den självklara manövern han just utövat. Tage kräktes så till den milda grad att det pratades om att undersöka magmunnen på han... men vi slapp det för fast föda kom in i hans liv. Olle blev det inte så allvarligt, men han kräktes. Mycket. Bosse han knappar in på Tages ledning på att vara värst, helt klart. Han går inte upp i vikt som han ska men växer det gör han, så ingen fara på taket på så vis.

hm... det känns inte ens konstigt eller onaturligt att inleda med en text som handlar om kräk. Så normalt är det i vår familj.

Bosse fyllde för övrigt 8 veckor i onsdags! stora killen! han är bara så söt och behändig! Snäll och rar! 

Jag har även jobbat en hel del i januari och kommer göra det, om än i lite mindre skala, resten av januari. Jim har fått vara hemmamannen och det har varit riktigt nyttigt för oss båda!
Jobba? Redan?? Det är följdfrågorna jag får om någon frågat vad jag gjort nu senaste tiden. Ja, vad svarar man på det utan att det bara blir mer en massa ursäkter från min sida än ett helt rakt svar som tex ett helt normalt: Ja.
Det är såklart inte så att det inte känns konstigt att lämna sin lilla bebis hemma som man bara vill gosa med och ta hand om, men jag ville jobba denna månad. Det kändes tom viktigt att jobba denna månad, så jag erbjöd mig att jobba. När arbetet kommer att resultera i någon väldigt bra, då vill jag vara med och bidra med allt jag kan. Så därför har jag jobbat och jobbat mycket!

Men det är ju så att det trots allt bara är 8 veckor sedan lilla Bosse kom till världen och min kropp har fullt upp med att hitta tillbaka till utgångsläget... Jag känner mig helt sned, upphängd och vriden. Har ofta galen huvudvärk och mitt bäcken vill inte alltid samarbeta med mig. Jag behöver en naprapat helt enkelt. efter Olle fick jag likadant och då hade jag blivit bla 1 ½ cm kortare. På en sidan. Tre behandlingar senare och jag var som ny!
Men innan jag söker mig dit verkar det inte bättre än att jag, även denna gång, har rester kvar av moderkaka eller något annat som stör. Så väntar på tid för det nu.
Jag är väldigt luttrad när det gäller att ha otur eller drabbas av bakslag så detta är såklart väntat... det gör mig ännu mer less! Att det alltid ska vara något, som ett skämt. Å såklart inget som man kan ta en alvedon och det löser sig nä nä flera läkarbesök, hemska tabletter som ger smärta och funkar inte det så sövas och skrapas. Precis som förra gången.
"Men det behöver ju inte bli så denna gång, Maria" säger ni nu i en rungande kör.
Men vet ni, inte nog med att jag alltid lyckas med något bakslag eller så i grundproblemet, jag brukar dessutom ha otur under själva behandlingarna med! Jag vet att jag överlever men jag är icke godtrogen eller blåögd längre. Jag ställer in mig på att det kommer ta tid och vara periodvis kämpigt. Så blir det bara glada överraskningar om utfallet helt plötsligt skulle bli annorlunda! :)

Tage ska börja skolan efter sommaren. DET är ångest! Mycket mycket jobbigare än när de börjar dagis! Ska min lilla perfekta son sättas ut i en mer oskyddad värld! Gah! Mobbing, andra skitungar, cigaretter, skolsystemet i sig, droger! Man kan inte skydda sitt barn mot allt så är det ju såklart, man får jobba med att stärka hans självkänsla (inget fel på den idag iallafall...) så att han kan fortsätta tänka och besluta utifrån vad han själv vill. Men man är ju ändå vansinnigt orolig för att ens juvel ska falla offer för något. För av egen erfarenhet så blir de ju inte mer och mer pratglada för varje år som går nu...
Nog om ångest över det. På onsdag är det dags att göra första studiebesöket på en skola... tur jag har ägnat de senaste halvåret att öva på intervjuteknik, haha då blir det till att grilla lärare! mohaha!

Idag ska vi baka bröd iallafall och spela alfapet har Tage bestämt. Olle han vill bara se på Miniorerna filmen, eller ja inte hela filmen. bara första sången som dom "Na na na" i början INNAN filmen börjar, Olle sjunger iallafall friskt med och blir galen om någon sjunger med. Bosse han sover, tittade förvisso nyss upp, men ångrade sig och somnade om. Mina grabbar <3 p="">

årskrönikan

Man kan tro att jag inte har något att skriva på denna blogg och därför inte gör det helt enkelt. Men det är ju såklart helt fel, det är tvärtom. Däremot har jag fått en liten ide om att utveckla en blogg inom ett ett ämne som jag brinner för väldigt mycket, men jag får inte riktigt kläm på det sista. Får se om det blir av, ska träffa lite folk först för att se om jag kan få den hjälp jag behöver. Detta med att få ner det man har i skallen på ett intressant och vettigt sätt är ju inte alltid så lätt ;)

SÅ! i väntan på den eventuella bloggens form så kan jag ju se till att få igång denna igen. Denna blogg har ju ett annat syfte... "läs den om du är intresserad av även mitt liv".
Ja, och för att få igång detta igen så är ju tiden rätt passande just nu folk mer eller mindre räknar med att läsa en sammanfattning om någons liv.

Såhär är det:

Sist jag skrev hade jag blivit 2 barnsmor. Det var en häftig känsla även om jag inte minns så mycket de första 6-8 veckorna pga blodförlusten jag testade på att få. Men Olle är 2,5 år nu och vad passar bättre då än att skaffa sig ett tredje barn?? I november kom vår tredje grabb till världen i en rasande fart! Bosse var här och vi är totalt superkära i honom! 19:21 registrerades vi och jag var öppen 5cm 20:21 var han ute... Denna gång blev det inget drama! nada! vi bara mådde bra, ska jag säga hur fantastisk känsla det är att få vara med om? även jag fick den berömda brickan denna gång. Jag och Jim satt och snickelisnackade lite, drack te och åt ostmacka! nyförlöst, sydd och en helt ny bebis på i sin famn och vi tar oss en fika! underbart!

Det har såklart hänt mycket annat med... året 2015 har varit ett mentalt utmanade år både privat och yrkesmässigt. Men det har faktiskt varit ett av mina mest lärorika år. Jag har kommit till många insikter och jag har landat i många saker.
Det finns konstigt nog inga tillfällen som jag känner mig så närvarande i livet som när jag får dessa mentala utmaningar, dom tvingar mig att stanna upp och reflektera och ta ett beslut. När jag tagit beslutet så är energin tillbaka på topp igen och jag kan fortsätta även om beslutet är av det jobbigare slaget. Men för mig är ett beslut det som får mig att ta mig upp igen och fortsätta lite starkare än innan.
Året har varit så pass utmanande att när det varit lugna stunder så har jag försökt lära mig att bara vara i det med. Är så lätt att man bara spinner på och börjar förutsätta att det snart ska hända saker att man faktiskt glömmer att bara vara nöjd som det är ibland och gå lite på "hold". Tillåta sig att vara nöjd med läget. Ett sånt tydligt läge är just att jag och Bosse mått så bra efter förlossningen, det är så svårt att bara njuta av det utan att tänka att "snart kommer bakslaget"

Men så kontentan av 2015 är att jag har blivit utmanad och jag antog alla utmaningar och känner såhär med facit i hand att jag lyckades bra, jag känner mig mycket starkare, mindre rädd och mer säker på vad jag vill och för en person som jag som drivs av målbilder så längtar jag verkligen till att få nå dom och sätta nya.

Livet hörrni ;)