Vår bebis!

Idag har vi varit på ultraljudet!
Helt otrolig känsla! Den låg där och drack vatten, så jag hoppas att poolen var rengjord :)
Vi har fått leveransdatum 23/4 dock ej klockslag eller hur lång restid den har... jag hoppas på några få smärtfria timmar :) JAG SA HOPPAS!!

Den låg där och gav oss en vink innan den fortsatte dricka vatten :)

Nu känns det bara mer och mer verkligt och emellanåt känner jag mig lite nervös inför att som ska ske nu. Känns som om allt går så fort nu :)

Men vi är lyckliga, VÄLDIGT lyckliga över vårt lilla geni :)

Dunder

Jag är så stolt över min lilla gris!
Han har ju inte haft så många användningsområden den lille kraken. Han kan inte hålla på med tex agility pga sin lilla bog och hans mystiska fetma... den som sätter hans diagnos är färdig för nobelpriset! Men han har ett stort och varmt hjärta som alla får plats i. Han är en egendomlig med underbar hund! Min lilla Dunder!

Det som nu ska berättas är att Dunders liv har fått en vändning. Hans varma hjärta har kommit till användning utanför familjens och nära vänners krets.
Det föll sig nämligen så att i fredags så kom det en liten pojke på jobbet som är så vansinnigt rädd för hundar att han mer eller mindre blir stel av skräck så fort han ser en, men han tycker samtidigt väldigt mycket om hundar. Det hans föräldrar då gjort är att ge honom en chans att bli av med sin rädsla genom terapi så att de en dag kanske kan köpa en egen hund som pojken önskar. Jag vet att det kanske låter som en konstig ekvation att vilja ha det man är mest rädd för men ibland är det helt enkelt bara så.

Pojken som är i 12 års ålders har nu kommit så långt i sin terapi att han ska börja närma sig hundar och föräldrarna tillsammans med sin sin har satt upp olika steg som han själv vill nå.

Jag hade tagit in Dunder på jobbet efter lunchen eftersom hans lilla trampdyna hade spruckit lite. När jag går där med min lilla hund som folk bara inte kan låta bli att kommentera med kärlek, kommer en veterinär,som är i kontakt med den rädda pojken, förbi och frågade om Dunder var snäll?
jag svarade: Snäll? så han är dum!
Bra sa veterinären vill han vara terapihund en stund.
Självklart, men Dunder kan vara lite blyg och då bli väldigt "mattig" så jag ville först avläsa hur Dunder skulle reagera mot en rädd pojke.

Jag och Dunder gick in i rummet och satte oss på golvet. Så kommer pojken med hans föräldrar in i rummet och pojken utbrister! VILKEN GULLIG HUND!
Jag såg i hans mammas ögon att hon blev alldeles lycklig.
Det tog inte lång tid förrän pojken satt på huk och klappade min lilla Dunderpojke! Dunder hade hela tiden blicken fäst på mig för att försäkra sig om att allt var lungt.
Det som hände sedan känner jag mig extra stolt över. För pojken hade 2stora delmål som han vill uppnå någongång. Ett var att ha en hund i knä och det andra var att gå ensam ute med hund i koppel.
Mamman frågade om han skulle vilja ha Dunder i sitt knä och han svarar direkt JA!
Så han fick sitta på en stol och ha Dunder i knät. Jag satt givetvis med men pojken klappade och jag såg hur hans självförtroende växte. Sedan frågade han mig och han fick gå med Dunder inomhus. Så de gick runt i rummet och hoppade några kavaletti och gick lite slalom. Dunder släppte inte blicken från mig men gick ändå med pojken utan protester.
Sen kommer det andra! Pojken vill gå ut själv med Dunder och gå utomhus. jag och hans föräldrar gick en bit bakom, men annars gick han helt själv och Dunder fick rasta sig rejält... igen... mister shitproof...

Men min lilla fina lite tjocka Dunder fick en rädd pojke att uppnå två av sina stora delmål mot sin rädsla mot hundar.

Min älskade och duktiga Dunder Karlsson!

Krämpor krämpor

Jahapp nu har det börjat det jag befarat skall komma... gravidkrämporna. Förhoppningsvis var det en engångsföreteelse!

Igår när jag kom hem från en lugn kväll på jobbet, jag hade medvetet inte lyft nått tungt på hela dagen, hade även ätit bra(!). Kommer hem, jag och Jim fikar och ligger i soffan busar med hundarna och tittar på tv. Ingen konstigt alls bara vanlig vardag.
Rätt var det är känns det som om någon sätter en kniv i sidan på mig. Sen så sprider det sig som ett bälte över "bebismagen" och sätter eskalerar det nått sjukt!
Kan inte röra benen, kan inte ställa mig upp, kan inte sträcka upp mig, svårt att andas pga smärtan. Den var konstant och enorm!
Efter en stund så vill jag försöka gå å lägga mig men av någon anledning var det viktigt att borsta tänderna först så halvspringer i andnöd och ihopvikt till toan och börjar kvällbestyren. Får hålla i mig i handfatet för att inte ramla ihop och försöker få mig själv att andas lugnt... går sådär.
Springer till sängen där jag tårarna kommer och hyperventileringen är ett faktum.
Efter en stund lugnar allt ner sig. Men i minst 5 min höll smärtan i sig, sen var den gone...
Sen ringde jag mamma strax efter 23 och längtade hem! (jag är inte 30 än så jag får bli sådär mammig!)

Idag har jag haft sjukt ont i bäckenet... är detta början nu så vet jag inte vad jag gör! Får panik!

Jag är van att känna smärta pga åratal av ledvärk så jag är inte känslig eller rädd för smärta alls. Men jag har nog aldrig i hela mitt liv gråtit av enbart smärta. Jag har nog aldrig heller haft så ont att jag gått in i mig själv för att klara av smärtan som igår.

Ringde barnmorskan idag som trodde att det var ligamenten som livmodern sitter sig som fick sig ett krampanfall. Det stämmer ju rätt bra överens med att jag har haft ont i bäckenet idag och så... Men jag vill aldrig aldrig aldrig ha den där smärtan igen under denna graviditet! Nästan gång det händer måste jag till akuten enligt barnmorskan eftersom hon inte kunde svara till 100% va det var...

Jag vet att förlossningen kommer överskrida denna smärta i hästvägar men kommer förhoppningsvis vara mer förberedd på den, så det skrämmer mig inte.

Detta var mig ett allvarligt inlägg men så är det ibland! På tisdag är det iallafall dags för vårat RUL!!! :)

Det är så att nu går jag snart in i vecka 17! Herregud vad tiden går fort! Närmar mig halvlek fortare än jag kunnat ana!!

Det som har hänt magväg nu är att jag har börjat se gravid ut. Tidigare i veckan så började jag känna hur magen putade när jag låg och ny tycker jag att hela magen blivit mer bebislikt. Kanske är så att det är mina egna önskningar som gör att jag ser en bebismage, en synvilla helt enkelt.
Men det är iallafall en god ide nu att kolla in några nya kläder för snart har jag bara slashaskläder kvar.

Vecka 17 innebär en del saker, jag bär på en 120 grammare som numera kommer kunna höra omvärlden! Hur häftigt är inte det! Dags att sluta svära och prata anständigt helt enkelt.
Känner dock inga rörelser än, men det kommer ju snart.

Något annat som hänt är att det är kompisar som blivit gravida nu efter mig, så nu anses jag vara rutinerad gravid!! Hur konstigt är inte det!!
Men jag har faktiskt inte sagt en enda gång "Passa på nu..." eller "detta är det bästa när man är gravid".
Mitt enda tips är: "Att din kropp kommer rocka fett med dig nu så lär känna dig själv på nytt, inse att din kropp kommer vara lite mer begränsad och gör du inte som den säger kommer den göra dig påmind. Lär dig ditt nya jag snabbt sen luta dig tillbaka och njut av resan!"

Det jag också har börjat inse är att nu när jag närmar mig halvlek är att jag snart kommer ligga på en förlossningssal. Det som känns så avlägset! Men men samma sak där: Bara luta sig tillbaka och låta dom som har ordet "LEG" framför sitt yrkesnamn göra sitt jobb.

Helgen

I helgen har min fina pappa gjort oss sällskap här i Älvsjö.

I lördags så nämnde farsgubben att han saknade att ha en katt... rätt dumt eller väldigt smart sagt om man har en dotter som jobbar på djursjukhus :)
Vi har nämligen en sån himla gullig hittekatt som ligger på djursjukhuset helt frisk och full i bus! Så ja... vi åkte dit och pappa föll pladask för den lille kraken. Så nu har han blivit med katt igen :) Den kommer börja sin nya resa i livet här oss mig och Jim med alla våra hundar och katten, och inte att förglömma fågeln Henrik... kattunge + fågel = tyst och stel fågel... så det gäller att vara på sin vakt ett tag här framöver.

Sedan var vi till min bror och pussade på Svanteponken och kollade in hans nya och enda tand. Jäkla gullunge!!!!!!! Efter mys och stadsbesök så for Jim, jag och pappa på Älvsjö mässan. Pappa ville fota båtar, jim ville dreggla på båtar och jag tänkte ge båtar en chans.
Jag gav verkligen båtarna en chans, men nope båtar och jag finner ej kemin. Jag känner sjösjuk bara jag stiger på de där båtarna. Men det var ju faktiskt inte bara båtmässan det var ju både mat och hälsomässan samtidigt.
Matmässan var väl värt ett besök, fast som gravid så kunde jag inte utnyttja den speciellt mycket alls. Den bestod nämligen mest av vin och mögelostar varvat med lufttorkade skinkor. Men parmesan och vatten gick ju ner det med :) Sen luktade jag på pappa och Jims viner! man har ju gravid näsa och vin luktar ju gudomligt och man kan ju lukta hur det smakar. Perfekt!

Sen var det dags för hälsomässan... där hade vi inte så mycket att hämta, haha. Men man blir ju lagomt mallig när man går där och ser sin storebror på stooorrraaaa dukar göra reklam för hälsomässan :)

Efter 2 timmar på mässan så började vi bli trötta och hungriga så vi gick hem och beställde pizza :)
Under tiden vi satt och åt frågade pappa vart Hugo var. Vi svarade med att "Äh, han ligger garanterat och sover i sängen."
Middagen skred mot sitt slut och både Dunder och Sally låg under köksbordet hela tiden, men inte Hugo vilket jag och Jim inte var så förvånad över.
Efter ca 1 timme ringde det på dörren... det var grannen nedanför som undrade en sak.
Om det var våran hund?? Jag kikade ut genom dörren och där stod HUGO!!!!
Han låg inte och sov!!! han hade förmodligen blivit utestängd när Jim och pappa kom hem med maten sen har han sprungit och pipit i trapphuset!
Min baby!!! Jag kunde inte hålla mig för skratt, lilla lilla neurotiska hunden!

Hm... bara jag inte låser ut barnet sen utan att veta om det :S

Nu känns det lite lugnare

Igår var jag och Jim till barnmorskan för första gången sen inskrivningen för typ 7 veckor sedan.
Då när vi skrev in oss var vi allt annat än imponerade av vår blivande barnmorska. Hon kunde inte svara på några av våra frågor utan hänvisade våra frågor till en läkare. Man kan ju tro då att vi hade frågor som berörde stora problem men det handlade om vad jag skulle tro helt normala frågor för oroliga första gångs gravida...
Hon kändes stressad och inte alls så som jag hade föreställt mig att det skulle vara. Ville ha en barnmorska som skulle kunna lugna mig när jag känner mig orolig och som jag skulle känna mig trygg med. Men då gick jag därifrån förvirrad och ännu mer orolig.
Sen läkaren ska vi inte tala om... då gick jag därifrån riktigt förbannad.

Men men Jim och jag fick iallafall den här tiden till barnmorskan som vi hade igår för att om vi ville träffa henne en gång till innan RUL så fick vi komma om vi hade lust... Vi tog tiden och kände att barnmorskan skulle få en andra chans annars tänkte vi byta.

Men igår var det verkligen som jag hade föreställt mig att det skulle vara.
Hon kändes lugn och trygg och lyssnade på mig på mina tankegångar och det kändes helt enkelt superbra. Hon hade bra och ärliga svar.

Det gör så himla mycket att man i ett sånt här tillstånd som man befinner sig i ändå får känna trygghet. Det går ju inte att sticka under stolen med att man förändras från att bara ta hänsyn till sig själv till att det finns en liten i ens kropp som man vill skydda med sitt liv och som kräver att man tar hänsyn till sin kropp.
Känner mig ibland som en tonåring som vill frigöra sig från sina föräldrar men ändå inte. Jag vill detta mer än någonting men ibland så känner jag mig som en 5 åring och vill bara krypa upp i mammas eller pappas knä och känna den där enorma tryggheten som jag fått av mina underbara föräldrar.

Därför är jag oxå så himla glad att min pappa ska jobba i sthlm i 6 hela veckor! Det är skönt att veta att man har en förälder nära en även om man inte ses varje dag. Men det är tryggheten.

Så den 24 november är det dax för RUL! Längtar mig blå! :)