Foglossnings hysteri

Ja sedan några veckor sedan har jag fått äran (enligt många andra) att jobba endast 50%... dock pga dessa foglossningar som jag då blivit betrodd med.
Behöver inga kryckor eller så, så det är ingen fara på taket så.
Men man kommer inte att ta fel på mig och en gymnast heller...

Det är många som verkar drabbas av denna jävulska smärta från ryggslutet, och det är nog faktiskt nått jag skulle önska min värsta fiende så det är på så sätt ändå en effektfull smärta. Skulle vara schysst att ha den som en effekt om man vore en superhjälte, skjuta iväg foglossningssmärta på fienden!

Men, smärta har jag aldrig dött (sant!) av och jag är inte rädd för smärta eftersom jag är van vid det efter ett liv med ledvärk sen barnsben, så mig skrämmer den inte. Men sen så kommer man till punkter emellanåt där det inte går att hålla skenet uppe så att ingen ser, och då är det inte så mycket mer att göra än att sätta sig ner en stund och ta igen sig mentalt för att sedan fortsätta som vanligt. Bryta ihop och komma igen som det så fint heter.
Men något som får mig att bli helt förtvivlad av inombords, det kliar i hela kroppen på mig och ja i nuläget så blir jag så förtvivlad att jag egentligen vill gråta med. Det är när folk som är gravida i min närhet pratar som om dom önskar att dom var i min situation! önskar sig foglossning och ständig jävla värk i rygg och bäcken!

Hur kan man vilja ha det? Förstår man inte att jag jobbar 50% MOT MIN VILJA för jag får för ont sedan så min sambo måste hjälpa mig med så gott som allt.
Jag kan inte ta en promenad med mina hundar, kan definivt inte ta en skogspromenad med dom. En ledig dag kan jag gå max 30 min med dom om det är bra terräng dvs plant och inga backar.
Jag kan inte gå på stan och shoppa.
Jag kan inte sitta på en stol och äta en middag utan att i slutet av middagen ha så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Så när jag jobbat mina 50% på jobbet så går jag inte hem och känner guuud vad skönt nu ska jag ta en långpromenad med hundarna, lägga ett spår i skogen, sen åka och shoppa!
Jag går hem, lagar mig lunch stödjandes mot diskbänken, lägger mig i soffan en stund och försöker vila innan jag måste byta ställning. När sambon kommer hem får han ibland hjälpa mig upp från liggande eller sittande och stödja mig tills jag kan stå på båda benen.


Jag vill bara att de ska veta att man ska passa sig för vad man önskar sig...

Musik och djur

Ja det är ju såhär att innan jag började min karriär som djursjukvårdare var det musik som var min stora grej. Min stora dröm var att få jobba som musiker på heltid.
Gick musikgymnasiet i Härnösand som är nog det roligaste jag gjort och en tid jag verkligen kan sakna och längta tillbaka till. Sjunga, spela, om vartannat med roliga människor. Övade 3-4 timmar varje kväll på min tvärflöjt och hade stora fina mål som jag verkligen ville uppnå.
Efter gymnasiet så blev det Bollnäs folkhögskola. Det var inte riktigt vad jag tänkt mig kanske och intresset började svalna rätt rejält. Jag mådde kanske inte så himla bra i själen heller, men hamnade i dilemmat att jag älskade musik och visste inte riktigt vad som kunde förgylla mitt liv på liknande sätt, men viljan var inte densamma längre.
Mina kompisar, min dåvarande pojkvän, jag, ALLT var musik och hade så varit i väldigt många år.
Så när mitt intresse började svalna kände jag panik helt enkelt.
Så en dag på skolgården låg där en liten anka, den bara låg där och foten var alldeles skadad på den. Jag gick fram till den och kolla så den inte låg där och led i onödan. Men den sa "kvack" till mig och tittade på mig, jag ringde viltjouren som sa till mig att ge den skorpor och vatten sen kolla till den några gånger om dagen så den inte blir sämre... jag tog mitt uppdrag helhjärtat och kände en märklig känsla, känslan av vilja(!) Så jag adopterade den lilla ankan och några dagar senare kommer jag till gården där den legat och ser att den vankar omkring!! Mitt första djur var räddat!

Jag flyttade efter läsåret hem till Sollefteå igen och började på komvux. Tid för att tänka... Jag kände fortfarande att musik var JAG så jag bestämde mig för att ta privatlektioner, plugga som tusan och söka musikhögskolor istället. Piteå var det som hägrade mest eftersom min pojkvän gick där.
När det var dax för alla högskolor att informera på gymnasieskolorna fastnade jag på djursjukvårdar montern. Vet att jag tänkte att det skulle jag kunna tänka mig...

Sökningarna till musikhögskolorna gick åt pipsvängen, jag var inte tillräckligt övertygad om min förmåga så jag hoppade helt enkelt av sökningarna.
Då bestämde jag mig för att musiken får bli min stora hobby och djur får bli min nya grej.

Sagt och gjort gick flytten till Piteå och sambolivet hägrade fylld med fest och musik! Jag fick praktikplats på Öjebyns Djurklinik där jag stötte på mitt första traumafall! Det var andra gången sen ankan som jag kände en stark och märklig känsla av lust och engagemang utan dess like. På djurkliniken fick jag slå mig fram lite, jag var ingen favorit förutom hos han som ägde det... jag fick föra in handskrivna journaler till datorn från flera år tillbaka, men jag tog det som en utmaning och gjorde nått av det och LORD vad jag lärde mig saker. Det har jag nytta av än idag kan jag säga. Det var inte det enda jag gjorde förstås men mestadels.

Åren har gått och jag har verkligen haft musik som min stora hobby. Spelat på mycket bröllop och dop. Spelat in många av mina egna skrivna låtar hos min numera ex. pojkvän. Det är också anledningen till detta inlägg att jag suttit och lyssnat på mina alster.

Nu när jag själv ska få en liten parvel så hoppas jag den kommer få gåvan att känna lyckan i att skapa och spela musik. Har spelat en del gitarr och sjungit massor för bebis, lägga grunden kanske. Men att få kontakt med känslor genom musik kan ju vara ångestfyllt men oftast är det ju faktiskt bara en lättnad och en frihet.

Närmare än jag tror!

Men det är bra märkligt men nu kan jag säga att jag har jobbat min näst sista helg på länge! Helt sjukt!!!
Det är inte kul att jobba helg på nått sätt, skulle ju hellre vara hemma givetvis, men det är kul att jobba när man har roliga arbetskamrater. Kommer sakna vissa av mina helger när man har kliat sig i huvet över vissa saker tillsammans med veterinären, eller när man skrattat sig blå åt något. Att stå med kollegor som man jobbar bra ihop med när det väl gäller är en fröjd! När man verkligen kompletterar sin kunskap med varandra. Då stormtrivs jag!

Men det är snart dax att börja inse på allvar vad som stundar mig. Om 15 veckor kan jag vara en god mor.
Att bli sjukskriven 50% har ju varit både på gott och ont... men i slutändan så kommer det att göra mig bara gott tror jag.
Jag kommer kunna börja gå på promenader igen! och jag kommer att kunna simma och kanske tom gå på vattengympa som jag vill göra.
Jag har lätt för mig att prioritera det som egentligen inte är så viktigt, men sån är jag :)

Men nu så har jag börjat räkna ner på vissa saker och det känns ju helt sjukt!

Startskottet för år 2010...

7 dagar har gått på det nya året och jag hoppas att jag numera har gått ifrån min egna filosofi om att nästa år kommer bli som ditt gamla år slutar. För att utveckla det ytterligare så har mitt nyårs firande speglat av sig i mitt nästa nya år, flera år irad. Ta bara föra nyåret firades i stillhet med ett annat par och deras barn samt David sprang och lekte.... halvår senare är man själv gravid. Ja, det kan uppfattas som kanske en liten mager filosofi och inte något att bygga upp en religion runt, men för mig har det stämt i flera flera flera år.
Men iår satt jag och Jim och hans son i stugan bara... mysigt som attans så inget fel idet på något sätt.
Men såhär 7 dagar inpå nya året har jag införskaffat mig i min livs första och förhoppningsvis enda sjukskrivning!!

Min rygg har lagt av mer och mer under graviditetens gång, i måndags var första dagen på jobbet efter min lilla semester och det gick väl att bita ihop, men sen när jag kom hem var det kört. Benen bar knappt.
I tisdags var det dags för ett akutpass... det gick åt pipsvängen! Efter ett par timmar fick jag stödja mig mot väggarna för att avlasta mig och det fanns inte en sportslig att jobba på golvnivå. Jag var allt annat än en bra sköterska i tisdags och det var för att mitt fokus låg på att hålla mig själv upprätt och att en fot skulle framför den andra för att jag skulle kunna komma framåt.

Så onsdag kompade jag ut och idag har jag varit ledig enligt schema. Hade även ett läkarbesök idag som barnmorskan bokade upp åt mig innan jul just för ryggen.
Jag hade någon romantiserad bild om att jag skulle gå därifrån med en remiss till sjukgymnast men istället gick jag därifrån men en lapp till försäkringskassan om att jag ska vara 50% sjukskriven!

Dom som känner mig vet att jag lider av förkärlek till mitt jobb och till följd av det även prestationsångest. Låter sjukt kanske men så illa är det inte. Men jag känner mej helt ärligt som en mycket dålig människa om jag inte kan jobba och prestera. Men det är bara att hantera det. Har gråtit några skvättar i Jims famn under dagen och offerkoftan åkte på en liten timme. Ringt runt till några vänner och fått höra lite olika sätt att tänka på.
Ja, för det är inte lätt att inte kunna jobba men vilja.

Men nu är det som det är och vårt lilla barn är ju i slutändan det viktigaste det tvivlar jag inte en sekund på. Det är för Bebis skull som jag går ner i tid nu, och jag lär mig nog massor av det. Har ju en del att lära för att bli världens bästa mamma med, inget man lär sig på en pisskvart kan jag tänka mig :)

Barnvagnen införskaffades idag med! Har kollat runt och kollat runt och hört mig för och jämfört ännu mer... Vi fastnade ganska snabbt för Crescent Classic men vi har varit kluvna eftersom den har fått en del kritik om man läser familjeliv och så. Sen ska babyland sluta vara återförsäljare åt den fick vi reda på igår, vilket gjorde oss ännu mer osäkra.
MEN idag har jag läst på mer och vi tog oss en sväng in till söder och babycenter. Där bestämde vi oss för att slå till på vår crescent iallafall! Dom har en egen verkstad med och de hade inte några fler reklamationer på den vagnen än på någon annan. Så vi köpte vagnskrället! Å nedrans vad det känns bra! :)