Vilket håll går egentligen evolutionen??

Jag har gått 8 dagar över tiden, om man ska vara petig med dygnsrytm och tid så är det numer 9 dagar.

Inget konstigt. Jag vet. Alla har sin lilla story om hur länge de gått över och vad man ska göra för att slippa gå längre. 

Egentligen är jag inte så less på att vara gravid, för det är rätt häftig grej i sig! Speciellt denna gång då jag mått så bra. 

Men jag är vansinnigt less om så när på gråtfärdig att inte kunna göra vad jag vill, när jag vill utan att i samma veva tänka på:

* Hur ska vi ta oss till bb om något sker?

* vem tar Tage om han är med oss om det skulle ske något? 

Sen 1000 andra frågor.  Aaaaasless är jag på detta.

Men nu har vi kommit till det att imorgon ska vi iväg på undersökning för att se att bebis har det bra på sin övertid i min mage. Det är emotionellt påfrestande kände jag nu efter midnatt.. Ett axplock ur mina högst rationella tankar: 

•Tänk om bebis kommer imorgon!

• tänk om detta är sista natten som gravid! 

•Lilla lilla älskade Tage ligger där och sover i sin säng och har ingen aning om vad som komma skall! 

•Tänk om dom hittar något fel på bebisen! 

• varje sekund innebär att jag är en sekund närmare att få hålla och pussa på min bebis! 

• gick vattnet?! 

•Tänk om dom säger att jag är en elefant och måste gå gravid i 2 år till!!! 

Just elefant biten känner kanske dom flesta som går över tiden igen sig i. Då varje dag känns som en vecka. 

För tänk om det vore så att evolutionen gjorde att man blir gravid längre och längre och längre... Usch vad jobbigt.

Nä men om man skulle ta och sova då... Hört att man orkar mer då.