hm... det känns inte ens konstigt eller onaturligt att inleda med en text som handlar om kräk. Så normalt är det i vår familj.
Bosse fyllde för övrigt 8 veckor i onsdags! stora killen! han är bara så söt och behändig! Snäll och rar!
Jag har även jobbat en hel del i januari och kommer göra det, om än i lite mindre skala, resten av januari. Jim har fått vara hemmamannen och det har varit riktigt nyttigt för oss båda!
Jobba? Redan?? Det är följdfrågorna jag får om någon frågat vad jag gjort nu senaste tiden. Ja, vad svarar man på det utan att det bara blir mer en massa ursäkter från min sida än ett helt rakt svar som tex ett helt normalt: Ja.
Det är såklart inte så att det inte känns konstigt att lämna sin lilla bebis hemma som man bara vill gosa med och ta hand om, men jag ville jobba denna månad. Det kändes tom viktigt att jobba denna månad, så jag erbjöd mig att jobba. När arbetet kommer att resultera i någon väldigt bra, då vill jag vara med och bidra med allt jag kan. Så därför har jag jobbat och jobbat mycket!
Men det är ju så att det trots allt bara är 8 veckor sedan lilla Bosse kom till världen och min kropp har fullt upp med att hitta tillbaka till utgångsläget... Jag känner mig helt sned, upphängd och vriden. Har ofta galen huvudvärk och mitt bäcken vill inte alltid samarbeta med mig. Jag behöver en naprapat helt enkelt. efter Olle fick jag likadant och då hade jag blivit bla 1 ½ cm kortare. På en sidan. Tre behandlingar senare och jag var som ny!
Men innan jag söker mig dit verkar det inte bättre än att jag, även denna gång, har rester kvar av moderkaka eller något annat som stör. Så väntar på tid för det nu.
Jag är väldigt luttrad när det gäller att ha otur eller drabbas av bakslag så detta är såklart väntat... det gör mig ännu mer less! Att det alltid ska vara något, som ett skämt. Å såklart inget som man kan ta en alvedon och det löser sig nä nä flera läkarbesök, hemska tabletter som ger smärta och funkar inte det så sövas och skrapas. Precis som förra gången.
"Men det behöver ju inte bli så denna gång, Maria" säger ni nu i en rungande kör.
Men vet ni, inte nog med att jag alltid lyckas med något bakslag eller så i grundproblemet, jag brukar dessutom ha otur under själva behandlingarna med! Jag vet att jag överlever men jag är icke godtrogen eller blåögd längre. Jag ställer in mig på att det kommer ta tid och vara periodvis kämpigt. Så blir det bara glada överraskningar om utfallet helt plötsligt skulle bli annorlunda! :)
Tage ska börja skolan efter sommaren. DET är ångest! Mycket mycket jobbigare än när de börjar dagis! Ska min lilla perfekta son sättas ut i en mer oskyddad värld! Gah! Mobbing, andra skitungar, cigaretter, skolsystemet i sig, droger! Man kan inte skydda sitt barn mot allt så är det ju såklart, man får jobba med att stärka hans självkänsla (inget fel på den idag iallafall...) så att han kan fortsätta tänka och besluta utifrån vad han själv vill. Men man är ju ändå vansinnigt orolig för att ens juvel ska falla offer för något. För av egen erfarenhet så blir de ju inte mer och mer pratglada för varje år som går nu...
Nog om ångest över det. På onsdag är det dags att göra första studiebesöket på en skola... tur jag har ägnat de senaste halvåret att öva på intervjuteknik, haha då blir det till att grilla lärare! mohaha!
Idag ska vi baka bröd iallafall och spela alfapet har Tage bestämt. Olle han vill bara se på Miniorerna filmen, eller ja inte hela filmen. bara första sången som dom "Na na na" i början INNAN filmen börjar, Olle sjunger iallafall friskt med och blir galen om någon sjunger med. Bosse han sover, tittade förvisso nyss upp, men ångrade sig och somnade om. Mina grabbar <3 p="">
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar