Vekan so far...

I måndags var jag ledig, det var så sjukt skönt! Sov till halv 10 sen kom nissen som skulle byta ut vår ytterdörr till en säkerhetsdörr, jag hade tänkt mig kanske att han skulle vara här max 2 timmar, men nope! Kom hit vid 10 och for väl strax efter 14... Med 3 hundar och en katt var det bara att stanna hemma eftersom ytterdörren och portdörren stod på vid gavel hela dagen! Tog dock en lång promenad med hundarna i det fantastiska vårvädret! Helt underbart! Hundarna var som galna! Sally jagade fåglar, Hugo hoppade runt på gräset som en kalv och Dunder var lycklig för alla lyktstolparna som bara skrek "kissa på mig" till honom....

På kvällen for jag och Jimson ut till Skärholmen för att kolla läget lite och äta. Det var mysigt, vi kom hem med varsina nya träningsskor! Kanske hittar inspiration nu då!? PLEASE!!!!! Men det viktigaste var nog att jag äntligen kunde bestämma mig om vilken nyans jag ville ha på sovrumsväggen!!!! ja! Så vi köpte en provburk av "Champinjon" samt att jag tog med ett tapetprov med hem oxå! Känns otroligt bra! Kommer kanske inte bli så mycket som händer på väggarna, men jag gillar ju att jobba med detaljer, så då känns det bättre att ha en varm grund att matcha dom mot.

Igår var det tisdag och då var det jobbdax igen, sprang runt som en liten tetting och försökte strukturera mina tankar.
På kvällen var tanken att vi skulle ut och testa våra nya dojjor, men regnet hade kommit till byn, och med mina hundar är det ingen ide´att försöka sig på en långpromenad då...
Så istället målade vi en fläck på sovrumsväggen istället, å färgen är såååååå fin! YEY! Det är en euforisk känsla som infinner sig hos mig när jag bestämt mig för nått, eftersom vägen dit är lång och guppig!

Vad som hände sen på kvällen är jag så jävla trött på så att det saknar ord! Kan inte ens prata klarspråk om vad det handlar om! Men uppenbarligen händer detta gång på gång på gång! Började förra sommaren, sen har det poppat upp med jämna mellanrum... Första gången var besvikelsen så stor så att det inte fanns ord. Trodde då att det var en engångs händelse, men icke! För varje gång som går gror samma tankefrågor i mig, kan jag leva upp till detta? och vad är jag beredd på att det ska vara såhär?
Sen att jag har kommit fram till i mitt liv att kommunikation är fan lösningen på allt, orkade jag inte heller leva upp till.