Magkatarr, Agility och lycka

Kan inte sumera dagarna sen jag sist skrev på ett bättre sätt.
Ja, magkatarren kom tillbaka till mig häromdagen av någon anledning, tror den utlösande faktorn var när vi fick hem en "liten" advokaträkning. Min kris hantering lyder oftast enligt samma schema varje gång... första 2 timmarna är allt svart eller vitt, det är under dessa timmar jag tror vid ska dö... sen kommer jag på att hm... om man inte lägger sig ner och dör så kan man jag lösa problemet istället, vilket vi gjorde... som vanligt :)Vill påpeka att när jag jobbar så är inte min kris hantering så... hade inte gått så bra då, så är det 100% problemlösning från sekund 1... men det är som bekant lite annorlunda att vara i en yrkesroll än att vara sig själv. Just den frågan kan ställa mig många gånger, hur jag hanterar saker på jobbet och hur jag hanterar liknande situationer hemma, går ej att jämföra. När min egna djur blir sjuka blir jag lamslagen och fattar ingenting, mycket märkligt.

Men igår var jag och Sally på agility! gud vad roligt det var! Hon är ju lite rädd för saker och ting tex människor.. men när hon upptäckte att ledarna hade köttbullar så var rädslan som bortblåst, märkligt :)
Vi hoppade däcket, vilket hon tyckte var läskigt men hon hoppade det tillslut iallafall, duktig kicka.
Sen körde vi vanligt hinder som gick galant. Tunneln var lite läskig till en början men när hon väl hade sprungit igenom det en gång så tyckte hon det var asroligt så hon sprang in i den hela tiden. När jag skulle kalla in henne så sprang hon in och satt sig i tunnel!! så farlig va den...
Sen körde vi lite slalom.
Hon är så duktig min lilla tjej!

Det var ju väldans kallt under träningen trots att man hade vintermunderingen på... så jag längtade efter den VARMA duschen jag skulle ta när jag kom hem. Så så fort bilen var parkerad så kastade jag mig in i duschen och stod där och tinade upp, så efter 5 min så sa det VIPS så var varmvattnet borta och jag förvandlades åter till ursprungsstadiet, isbit. Varmvattnet har fortfarande inte kommit tillbaka...

Lyckan står givetvis Jimson för. Är han inte en underbar pojkvän som följer med mig de ex antal milen det är till klubben, sitter där i klubbstugan medans jag och Sally tränar (2 timmar) endast för att jag inte hittar så bra dit ut?
Den mannen ser inga problem i någonting och klagar tametusan aldrig! Det är stort och väldigt skönt!
Och tro inte att jag har stått och tvingat honom att följa med, no no no. Jag frågade om han skulle ha lust och han sa självklart!
Jimpa är grym! :)