Overkliga dagar

Man sitter bara här, i sitt liv, och det jag funderat på ett tag är ju att det är upp till mig att fylla det, eller det är ju mer ett faktum, men funderingen har ju legat i vad och hur jag ska fylla mitt liv nu. Jag har känt mig ensam fast jag har människor runt omkring mig, jag har känt rädslor över att förlora mina medmänniskor. En rädsla som är så stark ibland att jag väljer att stanna hemma för att minimera riskerna. Även fast jag vet att döden finns överallt.
Jag fick en fixidé för någon vecka sedan som handlade om mina leverfläckar, cancer cancer, cancer stod det skrivet på hela mig. Rädslan bara växte och växte.
Tillslut så blev jag less på mig själv, jag gick in på internet och bokade upp en tid till VC för en kolla av leverfläckarna och för att få hjälp med min ångest.

I förrgår går jag in på facebook och där är ett inlägg från en kollega som jag jobbat med förut. Det jag får läsa är så overkligt. Hans sambo som jag också jobbat med har haft migrän under en tid och åkte in akut den här dagen, hjärntumör va diagnosen. Detta är ett par som man för några veckor sedan grattade sig tårögd till för deras netta trissvinst. Jublade åt livet... pengar har absolut inget värde så är det bara. Idag opererades han och den verkar ha lyckats! Det är så underbart! Men det man känner är mycket nog, och då är man ändå inte min älskling som är sjuk, tänk vad dom känner! Jag vill bara ge dom all styrka och hopp som jag bara kan!

Själv gick jag in på VC nervös, läkare är läskiga saker, deras ord kan förändra ens liv på nolltid... När jag kom ut var mina leverfläckar felfria, skulle dock kolla upp 2. Sen hade jag en remiss till en kurator, jag hade utvecklat en fin dödsångest som hon sa...

Livet är så konstigt, orättvist. Här går jag och rädd som en liten barnunge så finns det dom som drabbas på riktigt...