Dunder

Jag är så stolt över min lilla gris!
Han har ju inte haft så många användningsområden den lille kraken. Han kan inte hålla på med tex agility pga sin lilla bog och hans mystiska fetma... den som sätter hans diagnos är färdig för nobelpriset! Men han har ett stort och varmt hjärta som alla får plats i. Han är en egendomlig med underbar hund! Min lilla Dunder!

Det som nu ska berättas är att Dunders liv har fått en vändning. Hans varma hjärta har kommit till användning utanför familjens och nära vänners krets.
Det föll sig nämligen så att i fredags så kom det en liten pojke på jobbet som är så vansinnigt rädd för hundar att han mer eller mindre blir stel av skräck så fort han ser en, men han tycker samtidigt väldigt mycket om hundar. Det hans föräldrar då gjort är att ge honom en chans att bli av med sin rädsla genom terapi så att de en dag kanske kan köpa en egen hund som pojken önskar. Jag vet att det kanske låter som en konstig ekvation att vilja ha det man är mest rädd för men ibland är det helt enkelt bara så.

Pojken som är i 12 års ålders har nu kommit så långt i sin terapi att han ska börja närma sig hundar och föräldrarna tillsammans med sin sin har satt upp olika steg som han själv vill nå.

Jag hade tagit in Dunder på jobbet efter lunchen eftersom hans lilla trampdyna hade spruckit lite. När jag går där med min lilla hund som folk bara inte kan låta bli att kommentera med kärlek, kommer en veterinär,som är i kontakt med den rädda pojken, förbi och frågade om Dunder var snäll?
jag svarade: Snäll? så han är dum!
Bra sa veterinären vill han vara terapihund en stund.
Självklart, men Dunder kan vara lite blyg och då bli väldigt "mattig" så jag ville först avläsa hur Dunder skulle reagera mot en rädd pojke.

Jag och Dunder gick in i rummet och satte oss på golvet. Så kommer pojken med hans föräldrar in i rummet och pojken utbrister! VILKEN GULLIG HUND!
Jag såg i hans mammas ögon att hon blev alldeles lycklig.
Det tog inte lång tid förrän pojken satt på huk och klappade min lilla Dunderpojke! Dunder hade hela tiden blicken fäst på mig för att försäkra sig om att allt var lungt.
Det som hände sedan känner jag mig extra stolt över. För pojken hade 2stora delmål som han vill uppnå någongång. Ett var att ha en hund i knä och det andra var att gå ensam ute med hund i koppel.
Mamman frågade om han skulle vilja ha Dunder i sitt knä och han svarar direkt JA!
Så han fick sitta på en stol och ha Dunder i knät. Jag satt givetvis med men pojken klappade och jag såg hur hans självförtroende växte. Sedan frågade han mig och han fick gå med Dunder inomhus. Så de gick runt i rummet och hoppade några kavaletti och gick lite slalom. Dunder släppte inte blicken från mig men gick ändå med pojken utan protester.
Sen kommer det andra! Pojken vill gå ut själv med Dunder och gå utomhus. jag och hans föräldrar gick en bit bakom, men annars gick han helt själv och Dunder fick rasta sig rejält... igen... mister shitproof...

Men min lilla fina lite tjocka Dunder fick en rädd pojke att uppnå två av sina stora delmål mot sin rädsla mot hundar.

Min älskade och duktiga Dunder Karlsson!