Livets vändningar...

Döden får livet att kännas verkligt, iallafall för mig.
Inte på ett klyschigt vis som man kan höra folk som varit med om en nära döden upplevelse brukar berätta. Utan mer att JAG LEVER!
Sorgen efter någon som betyder så oändligt mycket för en gör ont och är sann. Verkliga, ärliga känslor. Inte ofta man känner sådana känslor.

Döden är svår... obegriplig, men ändå så inpräntad som en del av livet.
Man är aldrig förberedd men man har alltid hört att det tillhör livet, vilket gör att man snabbt accepterar att döden inträffat. Detta såklart om man fått leva HELA sitt liv... acceptansen till dödens inträffande minskar säkerligen med ens tankar om när döden bör inträffa. Hos dom flesta är det nog när man är gammal, över 80 kanske...

Alla vill vi nog dö ovetandes och snabbt, smärtfritt. Det är nog så man ser livets avslut som värdigt. Så dog min mormor igår em... det var värdigt.

Men för oss som fortfarande lever fysiskt blir det en stor chock. Inget man tror eller räknar med... Man accepterar hennes död för hon var gammal, men det är svårt att förstå att det har hänt.

Min mormor har jag bara glada minnen av. Min älskade bror sa idag att det är nog mycket tack vare henne man är som man är (förutom våra föräldrar då). Det är nog helt sant, hon var glad,positiv, stark och hade en vilja av stål. Hennes humor och rapphet var fantastisk. En sann stålmormor!
Precis en sån man själv vill bli när man blir gammal.

Allt går upp och ner nu, skrattar och gråter om vartannat. Tack vare att man vet om att det är en del av livet gör att man kan göra så.. skratta och gråta åt samma sak.

Min mormor är hos farmor nu, de två finaste änglarna som finns bland molnen

Som Agnes sa så har vi en liten Greta nu att ta hand om... och det är helt sant